Sjätte dagen skulle vi försöka göra ganska mycket eftersom det åter igen beräknades regna dagen efter. Vi betade av två museum, Guggenheim och The MET. På förstnämnda var det extremt lite att kolla på, medans det andra var så stort att vi efter en stund kände att vi hade kultiverat oss tillräckligt och gick och shoppade loss i museum-butiken istället!

 

 

 

Där stod vi som två tappra själar och köade i nästan två timmar! Bara det är ju sjukt.. Jag trodde min rygg skulle gå av, för det var just att stå upp som var jobbigast :S Men man härdar ut för konsten! Som tack för detta så blir vi inklämda i en hiss med 15 andra personer, du står som en sill och har inget svängrum att röra dig på.

 

Dörrarna stängs, hissen skakar till lite men sedan händer inget mer. De hade sagt att man inte fick trycka på några knappar utan de startar den utifrån. När vi kollar på räkneverket så står det still, det räknar inte upp våningarna som hissar ska göra. Tillslut börjar några reagera på att nått inte stämmer, det är nått fel på hissen, ja kort och gott vi har FASTNAT!! Så många gånger som jag tänkt tanken att man inte skulle vilja bli fast i en hiss och så händer det nu när man inte ens kan sätta sig ner och där flera personen börjar få panik och andas slut på luften!

 

En man som stod närmast dörren försökte först hålla god min och ville vara den som behöll lugnet, men sedan fick även han lite panik och började bända upp dörrarna och ropa på hjälp, han fick upp dörrarna några decimeter. Utanför var endast en stor betongvägg, trevligt. Vi hade uppenbarligen lyckats åka en våning men inte längre.. Jag själv höll mig oerhört lugn i situationen, jag som annars alltid nojar mig för saker innan det ens hänt nått, men när det väl gäller då skärper jag till mig! Det var ju inte så att de inte visste att vi var där, frågan var bara hur länge vi skulle få står där innan nån tekniker kunde fixa hissen så vi kunde ta oss ut.

 

Min ryggvärk försvann iaf för stunden när man fick lite adrenalin i kroppen :] Tur att jag hade en kort person framför mig så jag kunde andas ovanför hennes huvud. Hade jag haft en ryggtavla i ansiktet hade jag nog inte varit lika lugn. När de väl fick igång hissen igen och de öppnade dörrarna så kände man hur riktigt lite/dålig luft det varit där inne, usch..

 

Om jag säger så här, vi tog INTE en ny hiss upp. Vi gick hem!